en liten liknelse...

 

föreställ dig att du är en häst

som går på en äng, tuggar lite gräs...

men där du går så hamnar du på en väg

det känns bra...du travar på, grönt gräs i vägrenen

 

så har du en kärra på drag en dag, det är okej

den fyller på sig, sakta men säkert, du travar på,

som hästar gör, det är faktiskt okej...

 

det börjar vara tungt, tiden går, det är riktigt tungt

men man ska ju ta hand om det man tagit på sig...

 

det har gått många år...

lasset är obeskrivligt tungt o vägen börjar luta...uppför...

 

lasset blir bara högre o tyngre o vägen lutar allt mer

 

hästen släpar o drar

kroppen skriker, värker, spänner, jobbar

den vågar inte stanna, risken är stor att den inte kommer vidare då

än värre, att det bär tillbaka, nerför backen o du inte kan få stopp på

hela alltet...vart bär det då, i diket, kanske välter, slits sönder...

 

fortsätt gå, fortsätt dra

ingen syn av vägens slut, uppförsbackens slut

fortsätt gå o fortsätt dra

 

Varför en Åsna då på bilden...

jo..en häst skulle inte gå vidare om den kände att den skulle gå under

men en Åsna gör det den förutsatt sig...envis o dumtjurig

precis som jag...var...

 

var..hoppas jag...förhoppningsvis har jag lärt mig nåt

 

kanske att säga NEJ, o lite annat klokt o bra

men det är fortfarande en tung läxa att leva med.

 

Kära ni var rädd om er !