fredag 20 september 2013

Lite ringrostig...

 
 
men so what...
behovet av att dela en tanke, min känsla, ja ni vet...dök upp i morse.
 
Det slog mig att känslan av tacksamhet så ofta dyker upp nuförtiden
Och den stannar... längre o är starkare än förr...
 
i min friska ungdom var jag som en stridsspets...
Stod längst fram o banade väg, pekade med hela handen,
reflekterade lite o tog mig inte tid att stanna o se mig om...
Det var så många måsten, så mycke jag ville, så tunga borden...
Jag var övertygad om att livet skulle vara en kamp.
Vill man nåt är det bara att bita ihop, sänka tyngdpunkten o kämpa.
 
Jag förlorade det kriget o det är jag glad för idag !
 
Idag går jag sakta framåt, nån, nåt annat får styra...
Ropar då o då en önskan om vad jag skulle vilja
dit fram till kontrolltornet, oftast blir jag hörd,
det liksom ordnar sig på de märkligaste sätt...
själv sitter jag bara där...
 längst bak i tåget o bara är...
okej det var väl inte riktigt sant det sista...
Jag jobbar på, men i min takt.
Jag försöker att lämna det jag inte kan göra nåt åt.
Tar tag i det som känns viktigt o sunt.
Min uppgift är att vara Inger o en bra medmänniska.
Jobbar på detta medan årstiderna växlar...
klotet snurrar o vi med det...jooo...
 
Är nästan lika mycke Inger nu som när jag var barn o ostympad.
Det känns så jävla skönt !!!
 
 
 
en bild från i somras tagen av Monica Thomson
 
Sluta Kämpa Kära Vänner
Livet Vill ju Leka o Levas
 
Kram på er Alla !